In which I lay a judgement

I came to Glen Duncan because of I, Lucifer – not hard to guess why, and yes, it’s always a burden, a trial, an eye-opener, and of course a challenge to see what a wonderful writer has done with your current obsession(s) – and ever since turning that first page I’ve been on a Duncan reading spree. Technically both bold and accomplished, the man is even more of a whiz at voice. As far as I’m concerned, his characters don’t have to do anything as long as they keep talking.

In a break between Duncan novels, I’ve finally been reading Megan Whalen Turner’s A Conspiracy of Kings – fourth in the fantasy series and great fun if you like complex political intrigues and a dab hand at narration – and Roland Merullo’s The Talk-Funny Girl, which right at the outset has one of the most cogent descriptions in fiction of abuse’s legacy :

That girl [the narrator as a child in the New Hampshire hills] was not treated well, and when anyone is hurt like that – especially a child – the hurt burrows down inside and makes a kind of museum there, with images of the bad times displayed on every wall. Some people try to forget the museum exists and keep their mind occupied with drink or drugs or food, or by staying busy with work, or they chase one kind of excitement after another, while the memories fester there in the dark. I understand all that, and I don’t lay a judgment, as we used to say, over any of it. Some people use their own hurt as an excuse for hurting others, or for soaking in self-pity, or for a sharp anger that knifes up through the surface whenever something reminds them of what happened long ago. Some people spend their lives trying never to do what was done to them.

How many psychology texts has it taken to say what Merullo has managed to say in these few lines?

A Swedish Mortal Ghost

I’m thrilled to introduce you to Sabrina Mari Fagerheim, who is twenty years old, loves reading, and is completely blind. Music is one of her passions: she sings and plays guitar, piano, keyboard, guitalele (I had to google that one!), and harp.

Oh, and since Sabrina’s also partial to Mortal Ghost, she’s going to be translating it into Swedish for us!  Here’s what she calls a rough sample to start you off:

Jag, född av kött och ande, var varken

Ett spöke eller en människa, men ett dödligt spöke.

— Dylan Thomas

Kapitel 1

Varje kväll lägger sig Jesse för att sova med eld.  Den här gången, skrik och en mörk kabel brinner. Den här gången faller bjälken innan hans hår fattar eld.

Jesse vaknade med ett ryck; hjärtat dunkade.  Det tog honom en stund att komma ihåg var han var.  Något i hans ryggsäck grävde i hans kind. Ryckande skiftade han på kartongbit som var hans madrass.  Det massiva stenblock under hans rygg, grov och lav-beväxt, var bra vaktposter men dåliga sängkamrater.  Hans hals var öm och krokig, hans muskler värkte, och han hade stift-och-nålar i armen han hade legat på.  Han behövde kissa.

Drömmen igen.

Han fingrade på handtaget av sin kniv, han såg sig omkring.  Strax efter gryningen och luften luktade fräsch och ren, med en fukt som antydde regn.  Hans sovsäck kändes fuktig, och gräset längs flodstranden glänste av dagg.  Vatten porlade i närheten, ett ljud från hans förflutna, och han kunde höra högljudda flodfåglar skälla på hans tröghet.

Det fanns ingen hjälp för det.  Väntade man för länge skulle någon dyka upp.  Han Skakade av sig de sista virvlarna av sömn, öppnade sin sovsäck och kröp ut.  Han stretchade, sedan gjorde han några cirklar med huvudet, grimaserande eftersom kotorna i nacken raspade som ljudet av Mal när han krossade äggskal i näven – en av hans minst offensiva vanor.  Ett par knä-böjningar tills Jesses urinblåsa protesterade. Han såg sig om en gång, för han ville inte lämna sina saker utan uppsikt för ett enda ögonblick – på gatan, kan en stunds ouppmärksamhet betyda skillnaden mellan en måltid och hunger, mellan säkerhet och en hemsk misshandel / könsstympning / våldtäkt , mellan överlevnad och förintelse.

Han tog sin ryggsäck, stoppade sin kniv inuti, och smög barfota nerför den gräsbevuxna flodbanken tills han kom till en igenvuxen buske.  Efter att ha lättat sin blåsa knäböjde han vid flodens kant och sköljde sina händer och stänkte kallt vatten i sitt ansikte.  Inte precis rent, men det hjälpte ta bort hinnan av sömn och slagg från morgonen.  Med avsmak körde han sina våta fingrar genom sitt hår.  Han behövde en bra tvätt – om inte en lång varm straffande dusch så åtminstone ett dopp i floden.  Senare kanske – första skulle han ha något att äta.  Han knådade huden ovanför sin linning; han hade gått ner i vikt igen, förmodade han.  Hunger drog aldrig riktigt tillbaka sina klor; vid de sällsynta tillfällen då han hade en full mage fanns det alltid nästa måltid att oroa sig för.

Det skulle bli en lång dag.

Från sin ryggsäck tog han sin misshandlade vattenflaska och sina skor.  Efter att han släckt sin törst stängde han flaskan och planerade sina nästa drag.  Han försökte alltid att hitta en ny sovplats varje natt, och om han hade tur skulle han kunna hitta en övergiven lagerlokal eller garage eller ens ett litet skjul. Hamnkvarteren såg lovande ut, även om det förmodligen skulle finnas andra med samma idé.  Ändå var det en GANSKA STOR plats.  Han höll sig borta från mängden.  Han ville inte ha någonting att göra med någon annan.

Jesse grävde efter vinbärsbullen han hade sparat från igårkväll, sedan skakade han ut sin sovsäck, rullade den till en kompakt rulle och stoppade den i sin ryggsäck, följt av bullen och hans vattenflaska.

Eventually there’ll be a separate section of the website devoted to her project.

Resurrection?

An appropriate title in more ways than one. I’m giving blogging another go after a rather a long hiatus – and then there’s my novel Luc, which indeed has something to do with resurrection as well. Progress is slow, terribly slow, because . . . well, because writing is painful and difficult, and the more I learn technically, the harder it seems to become. And then there’s this horrid translating I end up doing to earn a bit of money for the usual stuff you earn money for.

I’m currently writing a scene set near the Oberbaum Bridge in Berlin, shown above. Or a fantasy version of said bridge . . . 

Here’s how it looked ca. 1900:

Luc asks, where has Borofsky’s Molecule Man gone to? Good question. It was there last week while I was traipsing around in search of the perfect vantage point.

A recent interview

in which I look my most draconian. Read a conversation with the young Zimbabwean writer Tinashe Mushakavanhu, who asks the sort of questions I can probably answer better in fiction – or at least attempt to! The one issue I ought to have mentioned, but find hard to confront, is the nature of my own racism.

The noise of time

For me the noise of Time is not sad: I love bells, clocks, watches–and I recall that at first photographic implements were related to techniques of cabinetmaking and the machinery of precision: cameras, in short, were clocks for seeing, and perhaps in me someone very old still hears in the photographic mechanism the living sound of the wood.

–Roland Barthes, Camera Lucida

And I love sentences.

Watershed

My short story Watershed has been published in Blackbird Magazine. You can read it here.

Sneak Preview

You can read an excerpt from my new novel here.

Ioan Hefin in Pen Talar

Ioan Hefin

Ioan Hefin, superb Corvus narrator, can be seen via S4C’s Clic in Episodes 6-9 of Pen Talar.

Pen Talar is S4C’s major autumn drama; an epic 9-part series that follows Defi and Doug from that fateful November day, over half a century, through one of the most turbulent eras of Welsh history, world history, and of course, their own lives.

Unfortunately, the series is only available for viewing in the UK.

The final chapter

Next Friday Chapter 48, the final chapter of Corvus, will be posted. Afterwards I’ll make a PDF file of the entire novel available to download, as well as a paperback edition to purchase.

BFF award

noise

Noise wins the Audience Award for Experimental Film at the Brooklyn Film Festival!

The rainbow nation

saflagorigional How odd! Completely by chance, the next chapter of Corvus (Chapter 45), originally written maybe two years ago, takes place in South Africa – and the only one which does. Curious? You’ll have to wait for Friday.

NOISE trailer

You can take in a screening of NOISE, my daughter Esther’s directing debut, at the Brooklyn Film Festival on 9th and 12th June.

The film website is here, and the original short story here.

And here is the citation of the Sehsüchte Potsdam-Babelsberg Film Festival jury, which awarded NOISE the Honourable Mention in its category:

In NOISE Esther Löwe demonstrates that a film can also be a poem, written with the camera, with light and sound, a poem which tells of love, loss, death, and pain and of the memories which inhabit our bodies and our dwellings. Esther Löwe draws richly on the artistic and technical potential of film, bringing a unique creativity, lyricism, and originality to the screen without surrendering to the lure of a formulaic linear narrative’s effortless comprehensibility. Rather than serve up an interlude of light entertainment, her film challenges us to engage with it. And in this she takes no easy path—one, however, which is indeed worth following, for it leads beyond the borders of the commonplace towards the realm where there is something new to discover, towards broader, freer spaces which give our thoughts and imagination fresh air to breathe.